Historik

Spår av människor som levt på Fulufjället finns bevarade på flera ställen. I kanten av kalfjället finns gravrösen från järnåldern. Altarringen uppe på fjället är en ring av stenar som troligtvis har använts för falkfångst. Mest eftertraktade var de ljusa, nästan vita, jaktfalkarna som fångades ända in på 1800-talet.

För inte så länge sedan fanns fortfarande fäbodar på fjällsidan som användes under sommaren. Djuren släpptes i skogen och på fjället för att beta.

Nationalparksplanerna kom igång på allvar 1995. Syftet med att bilda parken var att bevara ett sydligt fjällområde med speciell vegetation och stora naturvärden i orört skick. Men planerna mötte till en början hårt motstånd av lokalbefolkningen.

För att tillmötesgå lokalbefolkningen indelades Fulufjället i fyra zoner med olika bestämmelser, samt en tioårig övergångsperiod för småviltsjakt.

Tanken med zoneringen var att kunna behålla den viktigaste lokala skoteråkningen, den lokala jakten och det viktigaste fisket utanför parkens kärna. Huvuddelen av kalfjället består av en orörd zon (60 procent av parkens areal) utan verksamheter som påverkar natur och naturupplevelser.

1997 slog blixten ner på Fulufjället – mer än 700 gånger. Ett stort regnoväder drog in och fastnade över Fulufjället. Det kom så mycket regn den natten att stora stenblock lossnade från fjället. Göljån var bara några meter bred men plötsligt fick den ta emot ett vattenflöde motsvarande Dalälvens utlopp vid Älvkarleby.

• Spåren från ovädret