Geologi

Landhöjningen pågår än idag och har lämnat tydliga spår i landskapet. På en dagsvandring i nationalparken kan du studera många av de typiska geologiska fenomen som hänger samman med landhöjningen.

Den senaste nedisningen hade sitt centrum över Höga Kusten och pressade ned berggrunden. När isen sedan smälte reste sig berggrunden igen. När isen just lämnat området hade jordskorpan redan fjädrat tillbaka cirka 500 meter. Sedan dess har landet höjt sig ytterligare nästan 300 meter. Och gör så fortfarande med cirka 9 mm per år.

Landhöjningen och havet har lämnat spår i landskapet. Där vågor spolat forntida stränder har det bildats kalottberg, klapperfält och strandvallar. Myrar och insjöar är rester av det som en gång var vikar i havet. Den äldsta strandlinjen kallas Högsta Kustlinjen (HK). I Skuleskogen finns HK på cirka 282 meters höjd över nuvarande havsyta.

När isen lämnade Höga Kusten var kalottbergens toppar små öar som stack upp ovanför havsytan. Isen hade lämnat efter dig morän (stenar, grus, sand och lera) som senare maldes av havets vågor och spolades bort från bergssidorna. På toppar belägna högre än cirka 282 meter över havet kom vågorna inte åt. Här fick moränen ligga kvar och i den jorden kan det idag växa träd.

Slåttdalsberget var efter isens avsmältning ett långsträckt grund. All morän från berget sköljdes bort och sorterades av vågorna. De största stenarna förmådde inte vattnet flytta så långt. De mindre stenarna, grus, sand och lera kunde flyttas långa sträckor av vågor och strömmar för att falla till botten i lugnare vatten. Stenarna slipades mot varandra av vågorna och samlades efter bergssidorna i form av klapperfält.

Nationalparkens största klapperfält finns öster om Slåttdalsberget. Dessa "stenåkrar" är bevuxna med bland annat den ljusgröna kartlaven, medan större växter och träd fortfarande efter tusentals år har svårt att få fäste. På klapperfältet i Slåttdalen väster om berget syns tydligt strandvallarna efter forna tiders stormvågor och isskjutning.

Slåttdalsmyren var en gång den innersta delen av en havsvik, som snördes av till en sjö när landet höjdes. En strandvall av klapper i myrens södra del bildar en barriär som effektivt stängt av myren. Allteftersom landet höjdes, växte sjön långsamt igen till en myr. Även Tärnättvattnen (cirka 170 meter över havet) har en gång stått i förbindelse med havet. Vid Salsviken i nationalparkens nordöstra hörn pågår avsnörning av en havsvik. Endast en smal kanal förbinder ännu viken med havet.

Mitt på kuststräckan ligger Tärnättholmarna. Dessa båda holmar har i sen tid till följd av landhöjningen och enskilda stormar, förenats med fastlandet via landbryggor av sand. I anslutning till den inre landbryggan mot fastlandet finns även tydliga exempel på isräfflor, i de ur havet nyss uppstigna och av isen slipade berghällarna.

Den dominerande berggrunden i Skuleskogen är den röda och näringsfattiga nordingrågraniten av rapakivityp. Denna bergart är lättvittrad och spricker upp både på längden och tvären, ofta i fyrkantiga block. Berggrundens benägenhet att spricka har bidragit till den mängd av klapperfält som finns i Höga Kusten.

Diabas förekommer längs nationalparkens nordöstra kuststräcka. Diabasen är en jämförelsevis kalkrik bergart som återfinns på fler platser i Höga Kusten.