Djurliv

Däremot kan man se tecken på närvaro av björn, till exempel spillning, spårstämplar, urrivna myrstackar eller rivmärken på träd.

Älgarna är många och det händer ganska ofta att de ger sig upp på kalfjället. Rådjuren finns här, även om de vintertid ofta får kämpa för att överleva i en miljö som är på gränsen till vad de klarar av.

Lodjuren måste ta för sig av skogens djur för att överleva. Rådjur, skogshare, tjäder och orre är byten som lodjuren gärna tar.

Rödräv, skogsmård, utter, hermelin och olika vesslor, liksom bäver och olika smågnagare, har alla hittat möjligheter att leva här.

Det händer i sällsynta fall att någon ensam varg lämnar sina spår i området. Chansen att möta en järv är liten. Men den finns här och vintertid kan du med lite tur se de typiska järvlöporna där den har skuttat fram över någon fjällsluttning. Kanske har den letat efter resterna av någon död älg eller varit på väg till någon av sina många köttgömmor i snön. Korpen som ropar, eller kungsörnen som seglar högt uppe i skyn visar ofta vägen till matnyttiga kadaver.

En och annan fjällvandrare har säkert förvånat väckts ur sina dagdrömmar när en liten ettrig krabat plötsligt står där på bakbenen och gläfser ilsket. Då är det lämmelår. Fjällämmeln är en märklig liten gnagare som vissa år förekommer i massor. Överflödet av lämlar innebär föda åt fjällvråkar och andra som äter lämlar med god aptit. Då minskar också riskerna för många av fjällets fåglar att bli vråkmat. Tack vare lämlarna sjuder fjället sådana år av liv.

Under några korta sommarmånader ljuder skogarna av fågelsång. Då hörs bergfink, bofink, rödvingetrast, taltrast, gransångare, lövsångare och många andra sommargästande fåglar. 

Tjäder, orre, järpe och dalripa finns alla här. De har inga problem att överleva det tuffa vinterhalvåret. Du kan höra trummandet från spillkråka, gråspett och tretåig hackspett i skogarna och under goda smågnagarår hoar både pärluggla och hökuggla. Den charmiga lavskrikan kan du möta i granskogen året runt.

Sommarens sparsamma växtlighet gör det ändå möjligt för ett antal specialister att hitta föda. Ängspiplärka och stenskvätta är vanliga. Fjällripan avslöjar sig genom sitt typiska knarrande läte. Ljungpiparens vemodiga vissling följer fjällvandraren som råkar passera nära boplatsen. Hos den mindre och sällsyntare fjällpiparen är det hanen som ensam ruvar äggen och föder upp parets ungar. Där miljön är som allra kargast, ofta i blockterräng, kan du träffa på den lilla svartvita snösparven och ringtrasten.