Historik

För svensk turism blev Sjöfallsleden ett begrepp. Det som drog besökarna hit var vattenfallen. Innan området dämdes fanns det fem olika fall, vattenfallen kallades för ”Nordens Niagara”.

För de samer som bodde i området var det här sedan gammalt en flyttled. Man drog sina båtar över de olika landtungor som skiljde sjöarna från varandra. De som ägnade sig åt fiske bodde mer permanent på en plats. Andra sålde slöjd och guidade de turister som kom.

1909 beslutades det att Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke skulle bli nationalpark, tillsammans med bland andra Sarek och Abisko. Förebilden var de amerikanska nationalparkerna som Yellowstone.

Ungefär samtidigt hade Sverige börjat undersöka hur man skulle få elektricitet till gruvan i malmfältet och malmtransporterna. 1919 röstade riksdagen ja till att bygga en stor damm vid Suorvvá, i nationalparken. Man bröt ut den del av parken som skulle exploateras och ritade om gränserna för hur nationalparken skulle se ut.

I dag, efter att dämningsnivåerna succesivt har höjts i fyra omgångar, ligger gamla boplatser, fornlämningar och betesmarker under vatten. En del av den gamla nationalparken blev en industrizon som i hög grad har påverkat lokalbefolkningen i området.

1996 blev nationalparken en del av världsarvet Laponia, tillsammans med Muddus/Muttos, Sarek, Padjelanta/Badjelánnda och naturreservaten Sjávnja/Sjaunja och Stubbá/Stubba. Till Laponia hör också de till Badjelánnda angränsande områdena Sulidälbmá och Tjuoldavuobme, och även Ráhpaäno suorgudahka, Lájtávrredeltat.

Världsarvsutnämningen bygger på naturen och kulturen i området. Nationalparken heter nu Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke för att ge tillbaka den ursprungliga, samiska benämningen av platsen.