Människan

På 1600-talet kom bergsbruket igång i Tiveden. Bruken gav arbete men också konflikter genom sina stora uttag ur skogen. Driften slukade kol, vilket gjorde att stora delar av Bergslagen var kalhuggna. Därför sökte sig bruksägarna till perifera områden som Tiveden.

I början av 1800-talet fanns järnbruk i Aspa, Algrena och Åboholm; masugnar i Igelbäcken och Granvik och flera andra anläggningar. Genom bruksägarnas manövrer kom nästan alla bönder och torpare i beroendeställning. De tvingades förvandla skog till kol, ofta två milor om året. Här sparades inte nationalparksområdet. I stort sett hela området har utnyttjats som råvara till kol och än idag finns spår av över 200 kolbottnar.

De mest kända attraktionerna i nationalparken är Trollkyrka och Stenkälla. Stora och Lilla Trollkyrka var kända som sjömärken från Vättern och är de enda namn som innehåller ordet ”troll” i Tiveden. Där trodde man mer på rån och tomten, trollen har kommit med turisterna. ”Klipptemplet” Stenkälla var populärt som utflyktsmål redan mot slutet av 1800-talet. Trots sin popularitet har Stenkälla ändå lyckats behålla den högstämda vildmarkskänslan.

Nationalparkens skogar har fortsatt utnyttjats och påverkats av människor långt in på 1900-talet. Här finns också bestånd som helt och hållet anlagts av människor, genom sådd efter kalavverkningar. Avsevärda delar av nationalparkens skogar har ändå något väsentligt gemensamt med en "riktig" urskog. De är inga produkter av växtförädling på någon plantskola. De är sådda i askan på ett skogsbrandfält och har grott ur frön från de förfäder som överlevde branden.

Om 100 eller 200 år kommer de att likna de urskogar som fanns här för 400 år sedan, innan människan kom hit och tog skogen i sin tjänst. Nationalparkens värde som fristad för växter och djur kommer att öka i takt med att skogen åldras.