Sök
Söderåsens nationalpark

Söderåsen blir nationalpark

Historien börjar kring sekelskiftet med Theodor Jönsson på Tostarp, som då ägde marken ner till Skärån vid Kopparhatten och Forshall.

Då hans gård brann ner 1897 blev han erbjuden en ny mangårdsbyggnad mot att man fick börja krossa den lättillgängliga stenen i rasbranterna på hans ägor. Jönsson vägrade, bodde med familjen på logen under två år och bidrog därmed till bevarandet av rasbranterna i Skäralid.

På bara några decennier under slutet av 1800-talet gick utnyttjandet av dalen från produktion till rekreation. I en nyvaknad naturskyddsrörelse föreslog Lunds Botaniska förening redan 1904, på förfrågan från A.G. Nathorst, att Skäralid borde skyddas eftersom det var ”en vallfartsort för turister i hela Skåne, med riklig vegetation och särskildt intressant i bryologiskt hänseende.” Något formellt skydd kom dock inte till stånd.

Torsten Hallenborg vädjade i sin bok ”Skäralid” från 1939 om att dalen borde skyddas från vidare exploatering. I artiklar i naturskyddsföreningens tidskrifter varnade han för att Skäralid skulle komma att möta samma öde som Klöva hallar redan mött: ”…övermåttan vandaliserande kalhuggningar…” av dalsidorna och efterföljande granplantering.

Kungliga Domänstyrelsen hade redan 1937 avsatt Skäralidsdalen som domänreservat och därmed upphörde i praktiken all avverkning i dalen. Hallenborg ansåg 1939 att man borde köpa in hela området, men inte göra nationalpark av det, eftersom ”Förutsättningen vore då, att naturen skulle överlämnas åt sig själv till fri utveckling.” vilket skulle förhindra att man skulle kunna sköta de kvarvarande lövängarna och gallra kring vissa sällsynta växter.