Sök
Skuleskogens nationalpark
""

Geologi

Höga Kusten har länge varit uppmärksammad som ett intressant geologiskt område på grund av den landhöjning som ägt rum efter den senaste istiden. År 2000 utnämndes Höga Kusten till världsarv på grund av de kvartärgeologiska värdena.

Landhöjningen pågår än idag och har lämnat tydliga spår i landskapet. På en dagsvandring i nationalparken kan du studera flertalet av de typiska geologiska fenomen som hänger samman med landhöjningen.

""
Nytt land stiger ur havet. Foto: Johan Uebel

Landhöjning

Den senaste nedisningen hade sitt centrum över Höga Kusten och pressade ned berggrunden. När isen sedan smälte reste sig berggrunden igen. När isen just lämnat området hade jordskorpan redan fjädrat tillbaka cirka 500 meter. Sedan dess har landet höjt sig ytterligare nästan 300 meter. Och gör så fortfarande med cirka 8 mm per år.

Landhöjningen och havet har lämnat spår i landskapet. Där vågor spolat forntida stränder har det bildats kalottberg, klapperfält och strandvallar. Myrar och insjöar är rester av det som en gång var vikar i havet. Den äldsta strandlinjen kallas Högsta Kustlinjen (HK), med den allra högsta punkten, 286 meter över havet, på Skuleberget sydväst om nationalparken. I Skuleskogen återfinns HK på cirka 282 meters höjd över nuvarande havsyta.

Kalottberg

När isen lämnade Höga Kusten var kalottbergens toppar små öar som stack upp ovanför havsytan. Isen hade avsatt morän (stenar, grus, sand och lera), som senare bearbetades av havets vågor och till stora delar spolades bort från bergssidorna. På toppar belägna högre än cirka 285 meter över havet kom vågorna inte åt. Följden blev att moränen fick ligga kvar och träden har här fått fäste.

 

""
Klapperfält i Slåttdalen. Foto: Johen Uebel

Klapperfält

Slåttdalsberget var efter isens avsmältning ett långsträckt grund. All morän från berget sköljdes bort och sorterades av vågorna. De största stenarna förmådde inte vattnet flytta så långt. De mindre stenarna, grus, sand och lera kunde flyttas långa sträckor av vågor och strömmar för att falla till botten i lugnare vatten. Stenarna slipades mot varandra av vågorna och samlades efter bergssidorna i form av klapperfält.

Nationalparkens största klapperfält finns öster om Slåttdalsberget. Dessa stenåkrar är bevuxna med bland annat den ljusgröna kartlaven, medan större växter och träd fortfarande efter tusentals år har svårt att få fäste. På klapperfältet i Slåttdalen väster om berget, syns tydligt strandvallarna efter forna tiders stormvågor och isskjutning.

 

""
Vid Salsviken pågår avsnörning av en havsvik. Foto: Johan Uebel

Avsnörda havsvikar och landbryggor

Slåttdalsmyren var en gång den innersta delen av en havsvik, som snördes av till en sjö när landet höjdes. En strandvall av klapper i myrens södra del bildar en barriär som effektivt stängt av myren. Allteftersom landet höjdes, växte sjön långsamt igen till en myr. Även Tärnättvattnen (cirka 170 meter över havet) har en gång stått i förbindelse med havet. Vid Salsviken i nationalparkens nordöstra hörn pågår avsnörning av en havsvik. Endast en smal kanal förbinder ännu viken med havet.

Mitt på kuststräckan ligger Tärnättholmarna. Dessa båda holmar har i sen tid till följd av landhöjningen och enskilda stormar, förenats med fastlandet via landbryggor av sand. I anslutning till den inre landbryggan mot fastlandet finns även tydliga exempel på isräfflor, i de ur havet nyss uppstigna och av isen slipade berghällarna

 

""
Nordingrågranit. Foto: Per Liedner

Nordingrågranit och diabas

Den röda och näringsfattiga nordingrågraniten av rapakivityp, är den dominerande berggrunden i Skuleskogen. Denna bergart är lättvittrad och spricker upp både på längden och tvären, ofta i fyrkantiga block. Berggrundens benägenhet att spricka har bidragit till den mängd av klapperfält som finns i Höga Kusten.

Diabas förekommer längs nationalparkens nordöstra kuststräcka. Diabasen är en jämförelsevis kalkrik bergart som återfinns på fler platser i Höga Kusten.