Sök
Skuleskogens nationalpark
Stenig strandkant med havet framför.

Växtliv

Dominerande skogsmiljöer i Skuleskogen är den högvuxna granskogen i bäckraviner och dalgångar, och den glesa, kortvuxna tallskogen på de vidsträckta hällmarkerna.

I de centrala delarna av nationalparken ligger flertalet av områdets myrar och tjärnar. Skuleskogen är botaniskt spännande. Här finns både fjällväxter kvar sedan perioden efter istiden, och sydliga lundväxter som relikter från en värmeperiod för cirka 5000 år sedan.

""
Kambräken. Foto: Johan Uebel

Sydliga växter

För 5000 år sedan bredde lövskogar ut sig här, idag finns enstaka lönn, hassel och lind kvar. De växer i de så kallade sydväxtbergen, där solinstrålningen värmer upp bergväggen och skapar ett gynnsamt lokalklimat. Skogssallat, stinknäva och skogssvingel är andra sydliga växter i nationalparken.

Nordliga växter

De nordliga och alpina arterna återfinns i Skuleskogens nordsluttningar, på hällmarkerna och i raviner. Fjällskära, fjällnejlika och fjälltolta är några exempel på sådana arter. Klynnetåg är vanlig i fjällen på klimatiskt utsatta växtplatser. I nationalparken återfinns den i Slåttdalsskrevan och uppe på Slåttdalsberget. Mindre bestånd av kambräken, som är vanlig i fjällen men ovanlig så här långt österut, finns i de högre belägna och centrala delarna av nationalparken, till exempel vid Entré Väst.

 

""
Hällmarkstallskog. Foto: Per Liedner
""
Hänglaven långskägg. Foto: Johan Uebel

Hällmarker

Vegetationen på hällmarkerna präglas av det kärva lokalklimatet och den magra tillgången på vatten och näringsämnen. Kyla och vind vintertid samt värme och torka på sommaren formar inte minst de karaktäristiska hällmarkstallarna. Ljung, odon och mjölon är typiska risväxter på hällmarkerna. I bottenskiktet finns renlavar samt ragg- och björnmossor. Kala hällar och block är oftast bevuxna med olika skorplavar, där den gul-gröna kartlaven samt vinterlav är typiska.

Granskog

Granskogen är i mycket hällmarkernas motsats och granarna är för dessa breddgrader mycket storvuxna. Det moränlager som efter istidens slut spolades bort från bergssidorna, avsattes i de djupare delarna av dåtidens hav, där vattenrörelserna var mindre. Marken här är därför näringsrik och ger upphov till en bitvis frodig vegetation med högvuxna örter och bräken. En av nationalparkens rariteter är hänglaven långskägg. På äldre granar i nordsluttningar kan man hitta långskägg och andra arter som trivs i skog med jämn och hög luftfuktighet, bland annat i närheten av Entré Nord.

Våtmarker

Myrar och kärr utgör knappt fem procent av nationalparkens landareal men förekommer både i skogsmarken och på hällmarkerna.

Vanliga växter på de oftast mycket magra myrarna är bland andra olika starrarter, blåtåtel, vattenklöver, ängsull, blodrot, rundsileshår och hjortron liksom tuvull och tuvsäv.

Risartade växter är vanligast i övergångszonen mellan myr och skog, där man ofta hittar odon, blåbär och pors. Skuleskogens kuperade terräng gör att sluttande myrar är relativt vanliga.

 

""
Strandvial. Foto: Johan Uebel

Havsstränder

Längs nationalparkens kuststräcka finns stränder med både sand, klapper och berghällar. Sandstränderna i Kälsviken och vid Salsvikens utlopp har bildats då vågorna sorterat och lagrat om moränen som tidigare spolats ned från bergen. I lugnare vatten samlas de mindre partiklarna. Livet på stranden, liksom på myren eller hällmarkerna kräver sina anpassningar. Växterna skall klara vågor, is, vind, saltstänk och en ofta näringsfattig miljö.

På stränderna är strandvialen vanlig, en ärtväxt som kan binda kväve direkt från luften. Strandrågen är också typisk för nationalparkens stränder. Den har ett stort rotsystem som effektivt binder den flyktiga sanden.

På de stenigare stränderna tillkommer åkerbär, stenbär och slåtterblomma. Lite längre upp från vattnet, i skydd från nötning av is och vågor, blir den kvävefixerande klibbalen det första skogsträdet att etablera sig. Väl på plats bereder alen väg för gräs, örter och övriga skogsträd, i första hand gran.