Historik

Naturvårdare trodde att jordbrukets påverkan enbart var till skada och lät ängar och betesmarker växa igen. Den blomsterprakt som man velat bevara kom istället att minska. På 1940-talet insåg man att de öppna och artrika miljöerna var ett resultat av bondens arbete och djurens bete. Ängarna sköts sedan dess genom årlig slåtter.

Större delen av nationalparken består av skog som under lång tid har använts för huggning av ved till träkol, ved och virke för husbehov. Skogen fungerade också som betesmark för gårdens boskap.

Under 1800-talets senare del höggs nästan all skog ner. Virket blev troligen kolved till Garphytte bruk, som vid denna tid behövde stora mängder träkol i sin järnhantering. Här och var i parkens skog kan man fortfarande hitta rester efter kolmilor i form av kolbottnar.

På den i stort sett kalhuggna marken sådde man sedan med framförallt granfrön. En viss gallring har skett i skogen efter 1940-talet. Idag får skogen utvecklas fritt för att med tiden resultera i en skog med olika trädarter, gamla och döda träd.

Garphyttans nationalpark består av huvuddelen av ägorna till Östra gården, en av fyra bergsmansgårdar i Svenshyttan. Nationalparkens kärnmiljö utgörs idag av den gamla gårdstomten och de kvarvarande öppna före detta odlingsmarkerna.

Järnhantering och koltillverkning var länge en viktig del av ekonomin, medan jordbruket kom i andra hand. Till en början var gårdens invånare delaktiga i allt från järnframställningen i den egna hyttan till kolvedhuggning och kolning. Sedan hyttan lagts ner under slutet av 1600-talet fortsatte de att förse traktens kvarvarande hyttor och bruk med kol och transporter.

 Skylt vid Skomakartorpet. Foto: Länsstyrelsen

Vid sekelskiftet 1900 köptes Östra gårdens mark in av staten. Sedan de två kvarvarande familjerna på gården flyttat, revs alla hus. På den gamla gårdstomten står idag en stor ask som omges av tydliga husgrunder efter flera av gårdens byggnader, bland annat bostadshus, ladugård, jordkällare och brunn.

Den öppna marken i Garphyttans nationalpark består tills största delen av gammal åkermark, som numera hålls öppen genom årlig slåtter. Här finns idag ett växt- och djurliv som är typiskt för äldre tiders ängsmarker, med gullvivor, svinrot och jungfrulin liksom en mängd olika insekter som vildbin och fjärilar.

I Svenshyttan var ängen länge viktigare än åkern. Ängen gav vinterfoder till alla de dragdjur som behövdes inom järnframställningen. Först när järnhanteringen minskade under 1800-talets senare del fick jordbruket en större betydelse. De bördigare delarna av ängsmarken odlades då upp som åkrar.

Det mesta av den forna ängsmarken är idag igenväxt, med undantag för backar och bryn kring de gamla oregelbundna åkrarna. På den före detta Storängen söder om gårdstomten växer idag lövskog.

Löv var förr ett viktigt inslag i djurens vinterfoder. Kvistar med löv samlades (hamlades) framförallt från ängens träd och buskar men även från andra lämpliga träd på gårdens marker. Hamlingen var även en viktig del av ängens skötsel. På detta sätt kunde man styra ängens inslag av sol och skugga men också hur mycket näring träden gav ängen. För att efterlikna den gamla skötseln har många träd beskurits hårt här i ängen. Skotten beskärs sedan med fem till tio års intervall.