Sök
Färnebofjärdens nationalpark
Två vita blommor i närbild.

Växtliv

Barrskogar och myrmarker av norrländsk karaktär överväger inom de stora landområdena i nationalparkens södra del. Myrmarkerna utgörs av plana mossar och är endera öppna eller beväxta med högåldriga tallbestånd av varierande täthet. Talrika torrakor förstärker intrycket av orördhet och vildmark.

 

""
I norra delen av nationalparken växer ek. Foto: Fredrik Koljonen
""
Sumpviol, eller dalälvsviol som den också kallas. Foto: Länsstyrelsen Gävleborg
""
Ävjepilört. Foto: Peter Ståhl

På fastmarkerna är barrskogen delvis gammal och av tilltagande naturskogskaraktär, men även en hel del yngre bestånd förekommer. Den norra delen av parken har en mer frodig skogsvegetation med ett påfallande inslag av ädla lövträd, framförallt ek och lind.

Unika älvängar

Längs många stränder och på öar i hela området växer aspskogar samt en mängd björk- och alkärr som ger en säregen lövskogsinramning åt vattnen. Andra låglänta stränder intas av utbredda gräsmarker, så kallade älvängar.

Vid Färnebofjärden förekommer naturliga älvängar till en omfattning som det knappast finns motsvarigheter till i andra områden i landet. Både lövskogar och ängar är beroende av älvens periodiska översvämningar.

Extremt hög artrikedom

Nationalparkens mångfald av olika biotoper har gett upphov till extremt hög artrikedom. Ett mått på detta är områdets 170 rödlistade växt- och djurarter. Av många växter ur olika artgrupper med speciella miljökrav kan nämnas sumpviol, aspfjädermossa, och ävjepilört.

Kärlväxterna räknar totalt 270 arter varav några har sin nordgräns vid Nedre Dalälven. Exempel på detta är långsvingel, storrams, strandviol och vippärt.

Listan på rödlistade lavar och svampar omfattar likaså ett 60-tal arter, bland annat varglav, ringlav, hållav, stiftgelelav, läderlappslav, violettgrå tagellav, apelticka, rynkskinn, ostticka och blackticka. Strandskinnlaven har landets enda kända livskraftiga population vid Nedre Dalälven inklusive Färnebofjärden.